ORDFÖRANDEN HAR ORDET ...

Man kan släktforska på många sätt.

I alla våra kurser så trycker alla kursledare på att släktforskaren inte bara skall jaga namn och årtal för att komma så långt tillbaka i tiden som möjligt. När jag talar med vänner som inte släktforskar så möts jag ofta av frågan: Hur långt tillbaka i tiden har du kommit? Frågan kan också komma från en släktforskarare eller snarare som ett påstående från släktforskaren att han eller hon själv har kommit si eller så långt tillbaka i tiden. Ibland upplever jag det som en måttstock. Ju längre tillbaka i tiden desto duktigare och mer kompetent släktforskare. Så kan det säkert också vara i många fall. Kunskaper i texttydning blir viktigare och viktigare ju längre bak man kommer. Texttydning ÄR svårt. Behovet av kunskaper i en mängd skiftande områden ökar också ju längre från vår egen tid släktforskaren kommer.

Våra medlemsmöten och kurser syftar alla till att öka kunskapen bland våra medlemmar. Vi är övertygade om att alla dessa träffar kommer att berika deltagarna. Dessutom är alla dessa möten utmärkta tillfällen att träffa andra släktforskare och lära av varandra, förutom att vi har väldigt trevligt. När företag talar om vidareutveckling av sina medarbetare så säger företagen att ”lära på jobbet” är 70 % av vidareutvecklingen. Även om det är vanskligt att jämföra dessa 70 % med att släktforskare träffar varandra och lär sig av det, så är jag övertygad av att mötet mellan släktforskare är berikande för de som deltager i dessa.

Våra DNA-kaféer är ett bevis på mötets betydelse. DNA-kaféerna är inte renodlade kurser. Diskussionerna mellan kursledarna och deltagare och mellan deltagarna är en viktigt ingrediens på kaféerna.

Man kan, som sagt, släktforska på många olika sätt. Min farfar, som var född 1884 och dog 1967, berättade aldrig något om sina föräldrar eller andra släktingar förutom sin frus föräldrar som kom från Asa i Småland. Jag frågade min pappa om farfar hade några släktingar och har efter pappas bortgång frågat mina kusiner om de hörde något om farfars släktingar. Hela tiden har jag kammat noll.

För en tid sedan slog det mig att jag borde kolla upp denna tystnad. Nu har jag kunnat konstatera att farfar fick fyra syskon, varav tre fick uppleva vuxen ålder. Jag tror inte farfar hade en rolig uppväxt. Farfars far var statare, men hamnade på fattighuset på 1910-talet tillsammans med fru och fyra barn. Farfars far var då drygt 40 år och dog kort efter ankomsten till fattighuset. Hans fru levde kvar där till sin död 1939. Barnen flydde fältet så fort de kunde, d v s var så stora att de kunde få jobb någonstans.

Nu letar jag framåt i tiden. Min pappa hade kusiner, visar det sig, och jag försöker se vad som hände med dem och om det finns nu levande tre- eller fyrmänningar till mig. Känns väldigt spännande. Efter att jag DNA-testade mig så börjar det också rinna in kopplingar, som kan vara länkade till min farfar.

När jag skriver detta så har vi kvar två medlemsmöten och tre DNA-kaféer innan ”höstterminen” tar slut. Det är mitt första år som ordförande. Jag har fått en massa nya kunskaper, träffat väldigt många trevliga släktforskare och träffat trevliga förtroendevalda i andra föreningar (även inom hembygdsrörelsen). Det har varit mycket nytt att sätta sig in i, men det har gått nästan lätt som en plätt tack var stödet från resten av styrelsen och vår förre ordförande, Lennart Magnusson.

Även om jag hoppas få se många av er på Malmö Släktforskarförenings återstående aktiviteter detta år, så önskar jag alla en riktigt GOD JUL och GOTT NYTT ÅR samt hjärtligt välkomna till vårens aktiviteter.

Alf Johansson
Ordförande